Ett slut på drömmandet??

Denna blogg är väldigt vilande för tillfället... Syftet med den var att berätta om saker jag drömt, eftersom jag drömmer ganska mycket tokiga saker...

Men vad jag hittills upplevt är att sen jag började skriva om mina drömmar så har jag inte drömt lika mycket spännande. Därför rekommenderar jag er varmt att besöka min vakna blogg, och så får vi se om denna blogg får leva vidare eller ej.

Sleep tight!

Read more...

En försenad dröm pga bristande internet (eg den 16/7)...

Inatt drog ett kraftigt och vackert åskväder fram.

Kanske var det därför som jag fick fart på drömmeriet??!?

Min dröm började med ett sommarlov i trakterna kring Stockholm.

Tillsammans med några polare stod valet att gå på en inhemsk festival (något dyrt och mindre bra i själva Stockholm) eller att åka lite utanför och besöka den lite mindre men betydligt billigare Peace and Love - festivalen (???).

Den låg inte i Borlänge utan ganska nära Stockholm.

Peace and Love fick det bli för mig och några till.

Det var inte många där men konserten var grym.

Väldigt annorlunda men ändå väldigt bra.

Det var tre olika artister... Typ Enya, Jill Johnsson och ett danskt rockband.

Artisterna framförde iaf en dragig och lång låt var, och sen kom de tillbaka och körde ytterligare en låt var.

Väldigt spännande koncept... Och även om det här inte var mina favoritartister direkt så föll det mig väldigt bra i smaken, eftersom det var variation hela tiden. Precis som när man kör ett triathlon:)

Sen var jag hemma och skulle börja gymnasiet igen. Min gymnasieskola var sig lik på utsidan men ganska omgjord på insidan.

Man fick ett stort välkomstpaket (första dagen i skolan) men det var ju inte det jag ville ha utan jag ville bara se mitt schema så att jag skulle hinna i tid till den första lektionen. Panik!

Härligt att avsluta drömmandet med lite hederlig stress...

Då är man liksom redigt pigg när man vaknar oavsett om man vill eller inte.

Sen är det ju en annan fråga om man är ordentligt utvilad...

Sussa sött!

Read more...

Vilse i natten

Jag vet inte om det är sommaren och ljuset men mina drömmar har varit ganska otydliga på sistone...

Förutom inatt då.

Jag irrar runt i en ny stad och timmen är sen.

Jag känner ingen där jag är, men jag har en stadsdel som jag ska till, och kanske lyckas jag hitta några av de kontakter jag söker där. De kanske i sin tur kan hjälpa mig med rum för det som är återstående av natten...

Språket är inte mitt vanliga men jag lyckas göra mig hysaft förstådd och hamnar på en nattbuss. Det är den sista, detta dygn då klockan snart är två på natten.

Men jag känner alltjämt knuten i magen när vi åker genom mörka gränder och gator...
Är jag verkligen på rätt väg?

Efter en lång tur är det min tur att kliva av bussen. Men vem kan man fråga om hjälp i en främmande stad, två på natten?

En känsla av hur liten man egentligen är börjar belägra sig...

Till slut passerar jag en italiensk restaurang som håller på att städa och ska stänga för natten. Jag ber en krullig diskare om hjälp och han beskriver en väg för mig... För en sekund funderar jag över huruvida han talar sanning och faktiskt vet vart jag ska, men jag bestämmer mig snabbt för att jag i alla fall inte har något bättre alternativ.

Till slut hamnar jag på ett överbelagt hostel där jag träffar några gamla vänner och de lovar att hjälpa mig vidare imorgon och så lyckas de skaka fram en gammal säng åt mig...

Så fort jag lagt mig så vaknar jag...

När mörkret lagt sig och det känns som om man är en orolig Nasse som ser skuggor och spöken överallt så gäller det att hålla sig lugn...
Man får ta sig samman och inse att man faktiskt kommer att fixa det på något sätt...

Det kommer att ordna sig.

Jag tror att den här drömmen var en korsning av en händelse i Brisbane för snart 3 år sedan och en hemsk hemresa från Sthlm efter en Metallica-konsert i våras...

Read more...

Robinson

Inatt var inte bara jag utan även många av mina vänner med i Robinson.
Tävlingen utspelade sig oväntat nog på min gamla gymnasieskola?!?

Hela laget (det var nog efter en sammanslagning eller vad det heter för det fanns bara ett lag...) skulle klättra upp för en byggnadsställning som var ganska hög. Men av alla tjejerna så var det bara jag som slapp klättra i en balklänning (?) och således var jag ju snabbast av tjejerna! (Killarna var jäkligt duktiga)

Fast alla de andra tjejerna valde att använda sina immunitetsamulletter (???) så det var jag som blev utröstad iaf... Jag är nog ingen vidare bra paktmänniska :)
Och påminn mig förresten om att aldrig söka till Robinson!

Read more...

Robert Trujillo och havsutsikt?

Hmmm... Det här var en tvådelad dröm.

I den första delen var det återigen dags att se Metallica! Live i Madison Square Garden! Och vi hade de absolut bästa platserna! Konserten var grym men det lustiga var att basisten Robert Trujillo hade sett mig och blivit alldeles betagen?!?
Helt plötsligt blev jag erbjuden fame and fortune om jag bara följde med honom...
Jag fick fundera en stund för att sen avböja vänligt. Jag hade redan hittat den som jag letat!

I den andra delen av drömmen så skulle vi flytta. Ja... vi skulle flytta in i lägenheten bredvid som vi fick köpa för 55 000 kr. Vi skulle då förlora vår balkong i solen, men istället fick vi havsutsikt till köket?!?! Det var en grym havsutsikt, men jag förstår inte hur havet letat sig en massa mil in i landet???

Dream on.

Read more...

Eftermiddagsdröm...

Var helt död efter träning på gymmet och efter det en tur på stan. När jag kom hem så stupade i jag i säng och drömde mig bort...
Eller jag drömde snarare bort K. Helt plötsligt var det dags att lämna tillbaka honom, för jag hade bara fått låna honom tillfälligt! Gah!!!
Jag ville verkligen inte lämna tillbaka honom till pojkvänsförmedlingen och till min lättnad fanns han kvar i köket när jag vaknade:) Pust!

Inatt kom jag förresten tvåa på SM i triathlon! Det ni!

Read more...

ångest...

Alla drömmar är inte roligt knasiga eller knäppt konstiga.
En del drömmar vaknar man av och känner sig nedstämd och ledsen av. Jag undrar vad det är för något i kroppen som gör att man mår sämre utan orsak. Den där jäkla ångesten har kommit krypande igen...

Inatt kom min nuvarande chef S och sa att han hade hittat en grym utbildningsmöjlighet åt mig. Jag hade just blivit färdigutbildad men jobbmarknaden såg väl sådär ut... Men här hade jag alltså världens chans att få gå ett toppprogram!
Men, säger S, jag har kollat dina betyg och du når inte alls upp till andelen högsta betyg som man behöver... Du har inte ens en chans att söka.

Och genast börjar min hjärna mala igenom alla mina betyg och de tentor jag klarat med minsta mariginal, och det tentor som jag fått skriva om och jag inser plötsligt (återigen) att jag knappt duger till... alls. Varför ska jag gå den här utbildningen om jag inte klarar av att prestera topp på den? Jag vet ju att jag är bättre på andra saker så varför ska jag hålla på med något som jag knappt klarar av?

Plötsligt är jag klarvaken och bara ligger och funderar och funderar. Jag är fortfarande ledsen men ändå lättad över att det bara var en dröm. Först tycker jag att det är konstigt att jag fick just den här drömmen, eftersom jag faktiskt brukar bli riktigt glad och tillfreds även om jag bara på gränsen klarar en tenta. Jag brukar tänka att den här utbildningen bara är något som jag ska klara av att genomföra. Tycker jag inte så egentligen? Tycker mitt undermedvetna att jag underpresterar? Att jag ljuger för mig själv till den vida grad att jag gång på gång måste intala mig själv att ett lågt eller högt betyg inte spelar någon roll? Jag tror inte det...

Sen kommer jag plötsligt ihåg vart jag tror att känslan kommer ifrån. Den kommer från ett tidigare skede av mitt liv. En gång tidigare avslutade jag faktiskt en helt annan sorts utbildning och där kom det första stora betygsnederlaget i mitt liv.
Den gången hade jag verkligen gett så mycket jag kunde, men till mitt stora förtret försvann mina prestationer helt obemärkt och jag fick så usla betyg att jag knappt var godkänd, men absolut inte hade någon möjlighet att söka vidare inom det utbildningsområdet.

Efter den utbildningen låg jag i apati och var knäckt i nästa två veckor innan jag ens orkade bry mig om någonting alls... Kort därefter började jag sommarjobba några veckor och sen började jag den utbildningen som jag går nu.

Min egen helt oprofessionella analys av mig själv säger att jag aldrig riktigt har släppt det nederlaget. Det ligger fortfarande förträngt och obearbetat, för då var det, det enda sättet jag hade för att överleva och skydda mig själv från att inte hamna i någon längre apati och komma tillbaka till livet igen. Men tydligen är ångesten inte helt förträngd fast det har gått nästan 4 år. Med jämna mellanrum kommer alltså ångetsten fortfarande krypande för att hemsöka mig och påminna mig om att jag är otillräcklig...

Varför?

Read more...