fredag 1 maj 2009

ångest...

Alla drömmar är inte roligt knasiga eller knäppt konstiga.
En del drömmar vaknar man av och känner sig nedstämd och ledsen av. Jag undrar vad det är för något i kroppen som gör att man mår sämre utan orsak. Den där jäkla ångesten har kommit krypande igen...

Inatt kom min nuvarande chef S och sa att han hade hittat en grym utbildningsmöjlighet åt mig. Jag hade just blivit färdigutbildad men jobbmarknaden såg väl sådär ut... Men här hade jag alltså världens chans att få gå ett toppprogram!
Men, säger S, jag har kollat dina betyg och du når inte alls upp till andelen högsta betyg som man behöver... Du har inte ens en chans att söka.

Och genast börjar min hjärna mala igenom alla mina betyg och de tentor jag klarat med minsta mariginal, och det tentor som jag fått skriva om och jag inser plötsligt (återigen) att jag knappt duger till... alls. Varför ska jag gå den här utbildningen om jag inte klarar av att prestera topp på den? Jag vet ju att jag är bättre på andra saker så varför ska jag hålla på med något som jag knappt klarar av?

Plötsligt är jag klarvaken och bara ligger och funderar och funderar. Jag är fortfarande ledsen men ändå lättad över att det bara var en dröm. Först tycker jag att det är konstigt att jag fick just den här drömmen, eftersom jag faktiskt brukar bli riktigt glad och tillfreds även om jag bara på gränsen klarar en tenta. Jag brukar tänka att den här utbildningen bara är något som jag ska klara av att genomföra. Tycker jag inte så egentligen? Tycker mitt undermedvetna att jag underpresterar? Att jag ljuger för mig själv till den vida grad att jag gång på gång måste intala mig själv att ett lågt eller högt betyg inte spelar någon roll? Jag tror inte det...

Sen kommer jag plötsligt ihåg vart jag tror att känslan kommer ifrån. Den kommer från ett tidigare skede av mitt liv. En gång tidigare avslutade jag faktiskt en helt annan sorts utbildning och där kom det första stora betygsnederlaget i mitt liv.
Den gången hade jag verkligen gett så mycket jag kunde, men till mitt stora förtret försvann mina prestationer helt obemärkt och jag fick så usla betyg att jag knappt var godkänd, men absolut inte hade någon möjlighet att söka vidare inom det utbildningsområdet.

Efter den utbildningen låg jag i apati och var knäckt i nästa två veckor innan jag ens orkade bry mig om någonting alls... Kort därefter började jag sommarjobba några veckor och sen började jag den utbildningen som jag går nu.

Min egen helt oprofessionella analys av mig själv säger att jag aldrig riktigt har släppt det nederlaget. Det ligger fortfarande förträngt och obearbetat, för då var det, det enda sättet jag hade för att överleva och skydda mig själv från att inte hamna i någon längre apati och komma tillbaka till livet igen. Men tydligen är ångesten inte helt förträngd fast det har gått nästan 4 år. Med jämna mellanrum kommer alltså ångetsten fortfarande krypande för att hemsöka mig och påminna mig om att jag är otillräcklig...

Varför?

1 kommentarer:

Annepanne 6 maj 2009 14:18  

du behöver nog en dos av min blogg;) puss

  © Blogger template Ramadhan Al-Mubarak by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP