En hisnande bilfärd

Det hela började med att jag och A var ute och åkte bil på slingriga alpvägar. Jag tror att vi var jagade för det gick så fort att allt som vi åkte förbi blev suddigt (ungefär som när de går in i hyperspace i Star Wars). Till slut kunde jag inte hålla den lilla golfen på vägen och vi åkte rakt igenom räcket och ner på någon slags ramp. Vi halvt flög, halvt åkte flera hundra meter nästan rakt neråt innan rampen planade ut.

Ungefär 10 meter längre bort började en grön sörjig sjö. Vi konstaterade snabbt att bilen var för kvaddad och rampen för brant för att vi skulle kunna köra tillbaka. Istället funderade vi på att klättra upp till ett norskt vindkraftverk som fanns en bit ovanför oss och ringa därifrån. Tydligen fanns det telefoner på alla vindsnurror. Rampen bestod dock av halvt lösa stenar och någon odlad växt så det verkade vanskligt att försöka ta sig upp den vägen.

Efter att vi stått och funderat någon minut började bilen plötsligt att plinga som ett flipperspel och upp hissades en liten antenn med en display på. Displayen förklarade att bilen hade en inbyggd telefon och att den höll på att ringa räddningstjänsten åt oss just nu. Pust...

Vi väntade där på sjökanten och vips dök det upp en riktigt skraltig helikopter. Den landar på vattnet och ut hoppar en machoflygare som säkerligen åt både taggtråd och små barn till frukost. Han säger åt mig att flytta allt bagage från bilen till helikoptern. Eftersom piloten behagade att landa sin sjöfarkost en bit ut blir det till att släpa väska för väska och simma.

Efter varje simtur kan jag kasta in en ny väska i helikopterns bagageutrymme bestående av en presenning. När jag tagit ett par vändor i den gröna sörjan upptäcker jag till min fasa att presenningen inte är ihopknuten i ena änden. Väskorna har börjat flyta iväg över sjön. Jag lyckas simma ikapp alla flyende kollin och fösa tillbaka dem till flygfarkosten. Tar sedan ett snöre och knyter ihop säcken.

Samtidigt som jag simmar känner jag hur ont jag börjar få i nacken. Kanske är det en whiplash-skada tänker jag. De sista väskorna flyttas över, A simmar över och vi flyger iväg. Piloten berättar att vi hade en himla tur att rampen fanns där den fanns. Tydligen var den bara till för att odla växterna på och de var dessutom det enda som höll ihop den steniga skapelsen...

Snipp snapp snut så var drömmen slut.

Andra intressanta bloggar om:Dröm, bil, alper, helikopter, olycka